Organisatoriska reflektioner efter #dressgate
Klänningen uppfattas av vissa (24% enligt dn.se 2015-02-27) som blå/svart och av andra (76%) som guld/vit. Bilden har retat många till vansinne. Smått osannolika diskussioner förs i sociala medier, i vanlig ordning haglar snabbt skällsorden och övertalningskampanjer flödar. Som att det vore möjligt att övertala någon om att himlen faktiskt är grön. Många kan helt enkelt inte förlikas med tanken att en person beskriver något som mörkt himmelsblått (”och svart!?”) när det så helt uppenbart är vitt och guld.
Som så ofta med virala internetföreteelser är framförallt reaktionerna jätteintressanta att analysera. I det här fallet får vi ett helt okomplicerat och mycket konkret exempel på a) att vi faktiskt kan uppleva samma sak på helt olika sätt, utan att någon har fel, och b) hur svårt vi som människor har för att acceptera att det faktiskt kan vara så.
Vissa skrattar åt det hela och säger ”tänk att man kan uppleva något på så olika sätt” medan andra inte kan släppa tanken: ”vem av oss har fel? Någon av oss har ju uppenbarligen synfel! Vad har den förbannade klänningen för färg!?”
Vad jag tar med mig från detta spektakel är en stärkt övertygelse om att:
- En situation sällan är svart eller vit, oftast befinner den sig någonstans i gråskalan – och ibland kan den uppenbarligen vara både svart och vit samtidigt.
- Det som är självklart för mig är inte alls lika självklart för någon annan. Inte för att jag har förstått och den andre inte – utan därför att vi ser saken på olika sätt.
- För oss människor är det frustrerande att vi ibland inte håller med varandra trots att läget är fullständigt utrett.
- Det spelar inte alltid så stor roll vad som är sant – det är vad man upplever som är av betydelse. Fakta ljuger inte, men att följa fakta oreflekterat kan ändå bli fel.
Med det sagt: Den som tog bilden har avslöjat att klänningen faktiskt ÄR blå/svart. Den 5:e reflektionen är alltså att 76% faktiskt kan ha fel – med reservation för reflektion 1 och 2.
Update: efter att det avslöjades vilken färg klänningen har i verkligheten var det plötsligt många fler som tyckte att den var blå. Reflektion nr 6 är alltså – parallellt med nr 4 – att många ändå hellre vill tycka det som är rätt, än att tycka det de innerst inne tycker. Det sista fenomenet tror jag hänger ihop med den vanligt förekommande önskan om att inte vilja sticka ut som onormal. I alla fall inte i negativ mening. Lite spännande dock att det även ger utslag i en anonym enkät.