Vågar dina medarbetare göra fel?

Semestern är till ända, och så även fotbolls-VM. Till fleras sorg och till andras glädje. Själv följde jag sommarens stora sporthändelse på tjock-TV på namibiska landsbygden och påmindes återigen av vilket tacksamt kitt fotbollen är, i bryggan mellan kulturer.

Precis som min kollega Jesper tidigare gjort så tänkte även jag dela med mig av lite tankar där idrotten kan hjälpa till att sätta fingret på utmaningar som vi möter i arbetslivet. Sommarens mästerskap bjöd på en hel del straffsparksläggningar, och det är just vid det psykologiska spelet bakom dessa som jag tänkte upprätthålla mig i detta blogginlägg.

I en straffsparksläggning blir det ofta så tydligt vilka spelare som tar sig fram till straffpunkten med rädslan att förlora på näthinnan, och hos vilka möjligheten att göra avtryck i historieböckerna är det som lockar. Tydligaste exemplen på det sistnämnda är kanske Andrea Pirlos magiska straff från EM 2012 där han iskallt väntar tills att målvakten lägger sig ned för att bara chippa in bollen mitt i målet. För de ishockeyintresserade är väl Peter ”Foppa” Forsbergs straff från Lillehammer-OS ett lysande exempel på någonting liknande. Där det hos de osäkra straffläggarna är ångesten och rädslan att bli syndabock som styr visade Pirlo och Foppa med såväl kroppsspråk som agerande att de känner sig fullkomligt bekväma i stunden och eventuell oro överskuggades av deras övertygelse och vilja att bli hjälte.

Vad har då allt det här med managementkonsultlivet att göra?

Jo, jag upplever nämligen att det i allt för många verksamheter är just rädslan för att göra fel som i alltför stor utsträckning styr verksamheten och dess medarbetares agerande. Att leverera det som på förhand går att beskriva och som uttryckligen förväntas av dig premieras mer än att leverera det oanade, att skapa kreativa lösningar eller komma med obehagliga sanningar.

Rädslan att göra fel styr även förmågan och acceptansen till att pröva nya vägar. Allt mer forskning pekar på att en innovativ verksamhet främjas av möjligheten att testa, såväl i utvecklandet av nya produkter och tjänster som den egna organisationen. Oavsett om det handlar om att främja användandet av prototyper för att tidigt visualisera idéer, att tidigt i ett utvecklingsprojekt dela med sig av sina omogna tankar och idéer eller om det handlar om att testa nya management-principer så måste det finnas en hög acceptans för småfel och initiala tankevurpor. Om det ofelbara hela tiden eftersträvas stryps den kreativa förmågan och det innovativa klimatet kvävs av en blöt filt av navelskåderi.

Tyvärr upplever jag att det på alltför många platser är just detta negativa klimat som råder, vilket uppenbart hämmar den kreativa förmågan hos såväl den enskilde medarbetaren som verksamheten i stort. Nästa gång du som chef ställer dig frågan varför du upplever att allt färre nya idéer kommer från den egna verksamheten borde du ställa dig frågan hur du själv aktivt arbetar för att motverka den nedärvda oviljan att sticka ut och istället skapar ett klimat där medarbetaren känner sig trygg i att misslyckas.

Utan ledare som Ceasare Prandelli eller Curre Lundström, som skapat en miljö där det oväntade premieras och misslyckandet bara är en hållplats på vägen till framgång, skulle världen ha bestulits på några av de mest minnesvärda idrottsögonblicken och innovativa idrottsprestationerna.

Varje organisation och ledare borde därför med jämna mellanrum ställa sig frågan: Vad styr egentligen min verksamhet?

Rädslan att misslyckas, eller modet och viljan att skapa något bättre?

EDIT: Några dagar efter detta blogginlägg publicerade Svenska Dagbladet en mycket välskriven debattartikel på samma ämne. Artikeln är författad av Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare vid Lunds Universitet som fokuserar på hur rädslan att göra fel ofta hindrar verksamheter från att göra någonting alls. Mycket läsvärd!