Lite ont i affärsmodellen?
Mobbning, potensproblem, psykisk ohälsa, etc. Oavsett vilket så lider massvis med människor i det tysta. Det kan vara för att de skäms, för att de intalar sig att det snart går över, eller för att de inte vet att det finns hjälp att få.
Det kan handla om att man inte bedömer det tillräckligt allvarligt för att lägga ner den tid och energi det tar att bli behandlad. Det kan vara en rädsla för en eventuell diagnos. För vissa ligger det i deras personlighet att bita ihop och uthärda. De allra flesta har nog ändå en förhoppning om att det blir bättre med tiden; så man väntar, och väntar. Till slut blir smärtan ett normaltillstånd som man har lärt sig leva med.
Det här ser jag varje dag i mitt jobb, trots att jag inte arbetar inom vården. Skillnaden är att dessa människor har andra sorters åkommor, eller på något vis lider av att organisationen de jobbar i inte fungerar som den ska. Det kan vara stress över verksamhetsmål som inte uppnås; irritation över systemstöd som inte levererar det som behövs; handlingsförlamning på grund av för hög arbetsbelastning; oro över nedskärningar i personalstyrkan när lönsamheten sviker; o.s.v.
Många verksamheter kommer inte sig för att söka hjälp – ofta av samma anledning som de med psykiska och kroppsliga åkommor. Medarbetare som accepterar symtomen som normaltillstånd kommer förr eller senare behöva byta jobb, antingen på grund av personlig ohälsa eller att företaget går i stöpet, eller så tvingas man genomgå obehagliga behandlingskurer. De verksamheter som behandlar symtomen innan den eskalerar klarar sig långt mycket bättre. Men de som det går allra bäst för är de som vidtar förebyggande förbättringsåtgärder och som aldrig behöver lida av några symtom.
Så, hur är det egentligen? Har ditt företag också lite ont i affärsmodellen? Hur mottagliga för hjälp är ni?